Lucka 24



Så har det blivit julafton - och dags att öppna lucka 24 i julskafferiet.

Snöänglar är en annorlunda julsång. Det säger i alla fall Liv Kreken, som har skrivit visan. I original heter den Snøenglar*, och 2007 skrev jag den svenska texten.

Jag hade hört visan första gången i början av november 2006, när Liv spelade den på ett nordiskt vismöte på Särö. Och precis som alla andra som var där föll jag för  berättelsen och den fina melodin. Några veckor senare firade Samfundet Visan Vänner sitt 70-årsjubileum i Stockholm. En hel del av gästerna kom från grannländerna, och Liv var där - och sjöng Snøenglar. På plats var också trubaduren Ivan Dittmer, och efter Livs sång vände han sig till mig och sa:
- Den där vill jag att du ska sjunga! Jag ska ordna med en svensk text.

I början av september 2007 befann jag mig i Almunecar på den spanska sydkusten. Jag hade blivit tilldelad två veckor i SKAPs medlemslägenhet - om det har jag redan berättat en del i lucka 19. Lägenheten hade många finesser - en stor terrass, fullt utrustat kök, det fanns inspelningsutrustning och en nylonsträngad gitarr och ett keyboard. Men det fanns ingen wifi. Eller inte någon egen - men om man satte sig längst fram, längst till vänster på solterrassen gick det att koppla upp sig på ett trådlöst nätverk med hyfsad signalstyrka. Men bara just där.  Eftersom just den platsen badade i sol från morgon till kväll blev mitt surfande begränsat till kvällstid.

En kväll hade jag fått ett mail från Ivan Dittmer. Han ursäktade sig för att det tagit så lång tid, men nu hade han i alla fall fått ett förslag till översättning av Snöänglar från en god vän. Han bifogade texten och bad mig titta på den. I ärlighetens namn ska jag säga att jag inte tänkt så mycket på projektet - jag hade haft så mycket annat att göra under året med mitt eget debutalbum och promotion och konserter och repetitioner att det fallit i glömska.  Men nu blev jag nyfiken, och tittade på den bifogade texten och jämförde den med originaltexten som också fanns med. Det Ivan skickat var mer en råöversättning, en textskiss, och jag satte igång med att smaka på orden och fila på formuleringarna. Jag mailade också till Liv, för det var flera ord som jag behövde få förklaring på. Till exempel, vad betyder Sølvgutter**, som i originaltexten sjunger in julen? I textskissen var ordet översatt till stjärngossar, men den bilden fick jag inte riktigt ihop i mitt huvud.

Det var en rolig och smått surrealistisk upplevelse, att sitta på en terrass i soliga Spanien och höra vågorna slå mot stranden samtidigt som jag skrev om snö och mörker och stjärnor och jul uppe i Norden. Efter ett par dagar tyckte jag att jag hade fått till en acceptabel text, och mailade den till Liv som godkände den.

Under arbetet med texten hade jag fäst mig så vid visan att jag tog upp den på min egen repertoar och sjöng den på olika konserter, och 2008 när jag började planera mitt nästa album bad jag att få spela in den. Snöänglar släpptes som singel i december 2008, och sedan fick den vara med på soloalbum nummer två, "Vem som helst". Det är den inspelningen du hör här. Medverkande musiker är Per Rosenius på flygel, Gunnar Nordén på gitarrer och keyboard, Bosse Bjerkerot på bas och Mats Persson på trummor. Producent: Gunnar Nordén.

Snöänglar är en annorlunda julsång. Samtidigt är det en av de mest självklara julsångerna jag vet. Och smått genialisk i sin idé till berättelse. För mig berättar den vad julen egentligen handlar om: Ljus, glädje och gemenskap och närhet. Den berättar om det mirakel som ett nytt liv innebär.

God Jul!

*) Vill du lyssna på Livs egen version hittar du den här.

**) Sølvguttene är Norges mest kända gosskör, som varje julaftonseftermiddag traditionsenligt sjunger in julen i Oslo Domkyrka. I min översättning har "Sølvgutter" ersatts med "en kör".





Lucka 23



Nu öppnar jag lucka 23 i julskafferiet.

Önska är en julvisa - med en lite annorlunda touch.

Jag skulle vilja börja med att citera mig själv och Natt i lucka 21: "Allt är sig likt, inget är som förut."
Mycket har förändrats genom åren under den tid jag funnits här på jorden, inte bara i mitt privata liv. Alla kan väl hålla med om att utvecklingen har gått med en svindlande fart. Jag gör saker idag som mina föräldrar inte kunde föreställa sig när de var unga vid 1960-talets början. För att inte tala om vad deras föräldrar eventuellt drömde om när det gällde framtiden.

Men genom åren och förändringarna är vissa saker ändå konstanta. När det gäller traditioner och sedvänjor är vi människor konservativa, även om vi har sett en del nya sedvänjor komma (med inspiration från Det Stora Landet I Väster) kring t ex Alla Hjärtans Dag och Halloween. Kanske betyder traditionerna extra mycket i dessa tider av förändring, när världen omkring är osäker så finns det ändå något som är konstant och tryggt att hålla fast vid.

Som julen och julfirandet. Frågan om varför vi egentligen firar jul ställs alltid vid den här tiden, men verkar ändå hamna lite i skymundan. Jag ska undvika att gå in i just det resonemanget här. Jag nöjer mig med att ta upp en av våra absolut mest genuina jultraditioner som varje år, trots alla tekniska framsteg, samlar miljontals människor i en fin och stämningsfull gemenskap. Varje år vid samma tid: Kalle Anka.

Sedan 1960 har Kalle Anka och hans vänner önskat God Jul i SVT. Har SVT någon gång velat göra förändringar i programmet har en enorm proteströrelse väckts, och när SVT i början av 2000-talet ville sluta sända programmet blev det folkstorm. Kalle Anka och hans vänner fick bli kvar.

Den som för programmet framåt som berättare är Benjamin Syrsa. Sedan starten har den svenska berättarrösten tillhört Bengt Feldreich. Och scenen i slutet  av programmet när han sjunger med i första versen av "Ser du stjärnan i det blå" betecknas som en klassiker i sig.

Önska skrevs 1997, precis runt julen. Jag tyckte att det behövdes en ny julvisa, och jag tyckte att det redan var överfullt av tomtar, snö, änglar och slädar med renar och bjällerklang. Så jag hittade på nåt nytt, tyckte jag. Så värst nytt kanske det inte är ändå. Men det är mig veterligen den enda julvisa som nämner Bengt Feldreich. Två gånger till och med.

När vi valde låtar till Den Mänskliga Faktorn var Önska på tal. Men den föll bort i ett rätt tidigt skede - den stack ut för mycket helt enkelt. Däremot fick den hänga med på den cd-singel som producerades i samband med föreställningen och såldes till förmån för BRIS. Som ett barn var titelspåret, men Önska fick vara "B-sida".

Efter föreställningens slut åkte den in i låtskafferiet, och där låg den tills jag tog fram den senhösten 2002 på en repetition med Per Rosenius och Bosse Bjerkerot. Vi skulle ha en spelning i samband med en julfest, och jag tyckte att Önska kunde passa. Det slutade med att Per blev så förtjust i den att han bad att få arrangera den för kören han var ledare för. Och sedan fick jag vara med om "uruppförandet" i Söderhöjdskyrkan. Genom åren har Per använt den i olika körsammanhang, och vi har även spelat den på solokonserter då och då.

Inspelningen du hör här är från 1999, från den cd-singel som producerades för Den Mänskliga Faktorn. Jag hade en del brevväxling med förlaget som hade rättigheterna till "Ser du stjärnan i det blå" eftersom vi ville använda en liten bit av den melodin som avslutning, men efter många och långa brev sa det amerikanska förlaget nej. Så Rickard Nilsson, som spelar piano och dragspel och även står för arrangemanget, komponerade en liten slinga snarlik nog för att påminna om originalet men som ändå inte är ett plagiat.

Vi sålde rätt bra av den där singeln, så det blev en fin summa som betalades in till BRIS efter föreställningsperiodens slut. Undrar om Bengt Feldreich vet om det?

Bilden är från Stock Photo.







Lucka 22



Nu öppnar jag lucka 22 i julskafferiet.

Julkort från Ekenäs är en julvisa. Och det är också en unik visa i mitt skafferi, för det är den (hittills) enda visa som jag specialskrivit åt en annan soloartist.

Det började för lite mer än ett år sedan. Det blippade till i min dator där jag hade Facebook-sidan öppen. Jag hade fått ett meddelande:
"Jag för min del har bestämt för att göra en julskiva i sommar! För lansering till Årets Stora Julkonsert 2014. Har du nån jullåt på lut nånstans, som du tror att kunde passa mig, så får du GÄRNA testa den på mig!"

Meddelandet var från min gode vän och kollega Thomas Lundin, som jag nämnt tidigare här i kalendern - i lucka 3 och lucka 18. Ja, det stod mer i meddelandet men det var just det här som jag hoppade till lite inför. Och jag svarade snabbt:
"Jag har tänkt på dig i de banorna redan faktiskt. Det var väl något som viskade i universum..."

För jag hade tänkt på Thomas för en specifik låt, en som jag inte fått färdig och som låg i arkivet och väntade. En annorlunda julsång om de frusna och små. En Stilla Natt var arbetsnamnet. Många gånger hade jag tänkt att jag skulle ta fram den och göra den klar, men än hade det inte blivit av. Men nu, så!

Jag hade mött Thomas 2005 när vi båda spelade på en visfestival i södra Finland. Thomas som soloartist, jag tillsammans med Lill-Britt Siv. Sedan dess hade vi jobbat ihop i flera olika sammanhang.  Främst och längst hade vi samarbetat med vår föreställning "Tankar från en väntsal" som sedan premiären 2010 i perioder hade turnerat runtom i Finland och Sverige i korta och längre perioder. Många och långa bilresor, många och långa kvällar i hotellbarer och restauranger och många och långa samtal om stort och smått, viktigt och roligt. Om musiken, livet, kärleken, familjen. Vi visste ganska mycket om varandra. Vi hade fantastiskt roligt - samtidigt som längtan efter nära och kära alltid var närvarande. Precis så dubbelt var det - är det! - att vara på turné. 

Nu var det en vecka kvar till jul, och Thomas hade just kommit hem till Ekenäs och familjen från sin senaste turné (Årets Stora Julkonsert 2013).  Jag visste hur mycket han hade längtat, och jag visste också hur viktig julen är för honom. 

Ute föll snön, och det hade börjat skymma. Jag tände ljusen i den stora ljusstaken och  så gick jag ut från köket, genom hallen på väg mot sovrummet, en promenad på cirka tjugo steg i vår lägenhet i Borgå. Medan jag gick hann jag tänka "Julsång...julkort...det finns en låt som heter Julkort från New York...men Julkort från Ekenäs...?" och precis utanför badrumsdörren förstod jag att jag inte skulle skriva färdigt En Stilla Natt. Thomas egen julvisa skulle bli Julkort från Ekenäs. Inte ett julkort som han skriver utan ett som han läser.
Den tog ett par timmar, från första idéfröet till färdig blomning. Jag behövde bara återvända till turnéminnena så fanns bilderna där: hotellbaren med pianisten, Stora Torget, upprymdheten efter en föreställning, applåderna, glädjen och tacksamheten över det underbara yrke som vi har - och längtan efter familjen. Den där dubbelheten. Musiken kom samtidigt med texten. Nästa dag finputsade jag, och sedan mailade jag över den till Thomas. Och han tyckte om den.

Thomas julskiva "Julnostalgi" släpptes i november i år. "Årets stora julkonsert" har turnerat i Svenskfinland i november och december för utsålda hus och stående ovationer. Och där har Julkort från Ekenäs fått vara med. 

Och En Stilla Natt, vad hände med den egentligen kan man ju undra? Jo den ligger kvar i arkivet och väntar. Kanske får den komma fram och bli färdig lagom till nästa jul. Hur det än blir med den saken så hoppas jag att jag får skriva fler låtar för andra artister, för det här var fantastiskt roligt! 

På inspelningen medverkar Thomas Enroth på piano och dragspel, Tom Forsman på gitarrer och mandola och Måns Aldén på bas. För inspelning och mix svarar Kjell Lolax i A.I.M. Studio. Producent: Thomas Enroth.
Fotot i filmen kommer från ett gammalt vykort. Jag tror att det är från Falun.
Thomas hemsida hittar du här.

"Julnostalgi" kan beställas från flera webshopar. 
Om du klickar på bilden kommer du direkt till en av dem - Ginza.