Lucka 11

Nu öppnar jag lucka 11 i julskafferiet.

Luffarlåt hör till kategorin filosofivisor.

Det började med refrängens första fras: ro i mitt sinne, lust i mitt minne. De orden åkte runt i mig under en längre tid. Det här var 2007 på hösten, jag gick långa promenader på helgmorgnarna och lät stegen och luften och ljuset rensa sinnet på trista surtankar. Mycket välgörande. Och under de här promenaderna så dök rimmet upp i huvudet och föll in i min egen rytm, och stegen ackompanjerade orden.

Det här med sinnesro och att inte gräma mig över det gamla, det är något jag jobbat (och fortfarande jobbar) mycket med. Det låter så enkelt och bra i teorin - men att sedan få in det i praktiken, i livet och vardagen, det kräver medveten övning. Mindfulness. Ett begrepp som har blivit alltmer populärt ju mer utbrändhet och stress breder ut sig likt pestepidemier.
Jag har själv varit där - 2001 gick jag in i den så kallade väggen och var sjukskriven i nästan ett år. Jag var rätt illa däran när det var som värst, vissa av mina förmågor upphörde att fungera och har inte kommit tillbaka sedan dess. Jag blir aldrig densamma igen. Jag vet inte om det är på gott eller ont, men jag är glad att jag klarade mig. Numera måste jag alltid vara på min vakt mot stressen, och jag vet att en av de vägar som ledde fram till min utbrändhet var den som hette "brist på återhämtning". Jag har alltid gillat att ha många järn i elden, jag har en entreprenörsida som kombinerat med min kreativitet kan leda till väldigt intensiv verksamhet. Och det är svårt att säga nej till allt som är roligt - det finns ju så mycket! Numera tar jag det lugnare, jag har lärt mig att lyssna på kroppen och känna igen signalerna för när det är dags att vila.

Men tillbaka till visan och promenaderna. Melodin föddes under under de där helgturerna, och det blev till nån sorts gånglåt. Det är ju en luffarlåt, tänkte jag och hade en bild av Astrid Lindgrens Paradis-Oskar i bakhuvudet - men också samtalen med mina närmaste vänner när vi under långa fikastunder och middagar försökte bena ut vad som egentligen var viktigt i livet.
Texten kom i bitar, successivt vers för vers och senare under hösten sammanställde jag den. Och så var visan klar. Rätt in i skafferiet åkte den.

I september året därpå hade Musikföreningen Lilith Eve blivit kontaktad av en man som hade ett uppdrag att hitta nya intressanta låtar till Melodifestivalen. Det blev en informationsträff, och han berättade att han hade möjlighet att scouta nya intressanta låtar in i en gräddfil som sedan kunde leda rätt in i själva tävlingen om man hade tur. Det framgick inte helt tydligt vad han var ute efter, om det var något speciellt sound, men han uppmanade oss som var där att kontakta honom via mail för vidare information. Jag tänkte att det där kunde kanske vara kul, så jag mailade och berättade om mitt musikskapande - och han gillade det jag gjort tidigare och uppmanade mig att skicka in en eller flera låtar.
Men hade jag någon ny originell låt? Det var jag inte så säker på. Och vad betydde egentligen originell i det här sammanhanget? Det hade jag inte fått något svar på. Men så kom jag ihåg luffarlåten. Det var i alla fall ingen typisk melodifestivallåt, tänkte jag. Jag tog med den till Gunnar Nordén och vi spelade in den. Bara det att få in den i treminuterskostymen var ett projekt i sig... men vi gillade resultatet och jag mailade iväg låten till talangscouten.
Och fick till svar att den inte var tillräckligt originell för att han skulle vilja scouta den vidare.

Så Luffarlåt blev kvar i skafferiet tills jag plockade fram den förra våren på en solospelning. Sen åkte den in i skafferiet igen. Men här är den nu, demoversionen från 2008. Jag spelar dragspel, Gunnar sköter alla övriga instrument och Mei-Li Hoh körar.

Och jag fortsätter att jobba med sinnesro och medveten närvaro.

Foto: Lolita Ray.