Lucka 5

Nu öppnar jag femte luckan i julskafferiet.

Ett fjärran land började med melodin och första versens första rad som dök upp i huvudet en dag vintern 2008 tillsammans med en bild från längelängesen, från sommarstället på Ljusterö när jag var nio år: viken där vi brukade bada, med den stora stenen som det nästan inte gick att klättra upp på - och bara för det var det omöjligt att inte försöka.

Vägen ner till badviken gick in från den lilla grusvägen, över Raggarängen (eller Rackarängen som nästminsta lillasyster Lotta kallade den), genom skogen där det växte harsyra under de största granarna och stigen var smal och full med bruna barr och fjäll från kottar. Till höger skymtade ängar och gamla staketstolpar. Stranden var stenig, men det fanns en bit med sand och så var det gräs ovanför. Där satt mammorna med sina kaffekoppar och stickningar och rökte cigaretter.
En bit ut i vattnet, bland stenarna nedanför den jättestora stenen, fanns det blålera. Och långt därute, utanför viken, var det Havet. Ibland var vi nere på kvällen och badade och det var lite läskigt fast mest spännande och roligt, för vattnet var mycket varmare när det började bli mörkt. Sen drack vi choklad innan vi somnade.
En morgon när vi vaknade hade det snöat!
- Nej, det är hagel, sa mamma.
Det var jag och mina tre systrar, och tvärs över vägen bodde flickorna Hagmansson och dom var tre stycken. Vi lekte varenda dag (fast minsta lillasyster Stina var ju för liten för att vara med på dom vildaste äventyren).
Långa somrar och smultron och blåbär och serietidningar och Bullerbyböcker och häst och vagn ner till midsommarstången på Raggarängen. Pappa högg sig i benet med en yxa så blodet skvätte. Sen blev det ett stort ärr. Mormor och farmor och farfar kom och hälsade på, och en gång följde farfars lillebror med. Han hette farbror Frans och hade kommit ända från Wien där farfar också hade bott en gång, och han kunde inte prata svenska alls. Farfar kunde ju (fast han hade haft många år på sig att lära sig, han kom hit redan på 1930-talet). Mamma bakade bullar. Vi åkte till handelsboden i Laggarsvik och köpte lördagsgodis.

Den där första bilden växte alltså till en hel film som spelades upp tillsammans med melodin. Efter ett tag kom halva tredje versen. Och sen hände ingenting på väldigt länge. Tills jag bestämde mig för att skriva färdigt det som fattades, så att jag kanske kunde spela in visan och ha med den på mitt andra soloalbum som vi höll på och planerade.

Jag tänkte först att jag hade skrivit en nostalgivisa om att längta tillbaka till barndomens frihet. Det var inte förrän senare som jag förstod att den handlar om fantasin, leken och skapandet och att hitta tillbaka till kärnan inom sig själv. Den som skyms mer och mer ju äldre man blir när man jagar runt efter allt som man tror att man vill ha och behöver. Och det skulle jag kunna skriva en hel roman om, eller i alla fall en lång text som inte riktigt får plats här...

Vi gjorde en skissinspelning, Gunnar Nordén och jag. Jag fick spela lite dragspel, och Gunnar la gitarr och bas och en cellostämma. Men den kom inte med på skivan. Inte heller kom den ut på scenen. Den åkte raka vägen in i skafferiet och där har den legat ända tills nu.

Det är nånting med visan som inte känns riktigt färdigt. Och jag kan inte sätta fingret på vad. Kanske behöver den en vers till? Eller ett stick? Kanske ska jag ändra i texten?
Eller så ska jag bara låta den vara. Det kan vara så att det är jag som inte är riktigt färdig för visan.